 |
| Eye av Mikleman på Flickr (CC By 2.0) |
Med mitt bidrag till #lärartycket vill jag ge en inblick
i och förståelse för skolvärlden i allmänhet och i synnerhet den fantastiska
och spännande skolverksamhet jag själv verkar i. En verksamhet som är i ständig
rörelse, med en kontinuerlig genomströmning av vuxna elever som är på väg mot
nya mål. En verksamhet som kännetecknas av en hög grad av oförutsebarhet och
heterogenitet, underkastad ideliga politiska tvärkast, smutskastad av media och
ofta kritiserad på lösa grunder. En verksamhet som många har en åsikt om men
ingen insikt i.
Naturligtvis talar jag om sfi och i viss mån även den
kommunala vuxenutbildningen där jag undervisar vuxna i svenska för invandrare
och svenska som andraspråk. Här träffar jag dagligen människor från världens
alla hörn som av olika skäl har valt att fortsätta sina liv i vårt underbara
Sverige. Gamla och unga, män och kvinnor, låg- och högutbildade, människor med
förhoppningar om ett bättre liv i ett nytt land, människor som inte sällan bär
tunga ryggsäckar med sig.
Jag ser det som en förmån att tillsammans med dessa
människor kunna lära mig nya saker varje dag, vi lär med varandra och av
varandra, att kunna hjälpa Aisha, Xin och Said att få tillgång till ett nytt
och ofta mycket annorlunda språk, en ny kultur, en identitet i omdaning och
förhoppningsvis en bättre framtid.
Vägen till det nya språket är för många krokig och kantad av
svårigheter, för andra mindre besvärlig och tidskrävande. För åtskilliga är
läraren en länk till det svenska samhället, en person man ter sig till när
ingen annan finns, en medmänniska, en person man litar på och ser upp till. Någon
som ser och stöttar, engagerar och motiverar, en livscoach och allkonstnär.
Läraren innehar inte enbart rollen som den som lär ut, utan är kurator,
koordinator, coach, mentor och syv, samtidigt som han/hon är föreläsare,
teoretiker, inspiratör, administratör, byråkrat, facilitator, moderator,
demonstratör, skådespelare, designer, insamlare, kollaboratör och teoretiker
och mycket mer*. Och i den digitaliserade skolvärlden dessutom ofta
tekniksupport, alkemist och trollkonstnär.
Emotionell intelligens och kulturkunskap vid sidan om
gedigna ämneskunskaper är förutsättningar för att lyckas med pedagoguppdraget i
denna mångfacetterade verksamhet. Men främst av allt behöver pedagogen förmågan
att se, se det som sker här och nu, se individen, se sig själv, se uppdraget,
se det möjliga och omöjliga i det. Först då, med öppna ögon, kan
förutsättningar för lärande och därmed nya möjligheter för individen skapas. Att
kunna se innebär: att se hur människor lär sig, att se möjligheter, att se det som behöver förändras, att se
utanför ramarna - att se för att kunna förstå. Och vi pedagoger är bra på just
detta. Vi har förvärvat det som Polanyi har kallat för den tysta kunskapen, kunskap som inte per
automatik följs med lärarlegitimationen utan
är erfarenhetsbaserad. Den tysta kunskapen är ett begrepp som i dagens
diskussioner om skolan tyvärr verkar ha försvunnit men som är en mycket viktig
del i det som utgör lärarens/pedagogens profession.
För att kunna hantera läraruppdraget på ett professionellt
sätt är lärarnas eget lärande av stor betydelse. Cristina Robertson (2004, s.
246-247) nämner här de fyra viktiga dimensionerna: Innehåll, relation, kommunikation och tid.
Enkelt uttryckt berör innehållsdimensionen frågan om vad som är viktigt att lära. Relation handlar om hur vi människor förhåller oss till varandra. Kommunikation har att göra med var, när och hur vi 'talar' med varandra. Tiden är här en symbol för med vilken intensitet och i vilken utsträckning vi engagerar oss. Alla fyra dimensioner har nära samband med makt och maktutövning. Detta handlar således om vem som bestämmer vad som får sägas, vem som får uttala sig, var, när och hur det får sägas, samt med vilken intensitet och varaktighet. [...] Viktigast menar jag är att synliggöra processerna kring lärares lärande och därmed även synliggöra var makten finns och hur den utövas. Det vi ser och vet något om, kan vi förhoppningsvis även göra något åt.
För att kunna vara professionell och den professionella
konstnär som uppdraget i dagens samhälle kräver, behöver pedagogerna stöd,
resurser och att själva bli sedda. Tyvärr är verkligheten ofta en annan. De
politiska kastvindarna har medfört sand i maskineriet, förblindat ansvariga och
grumlat synfältet för det som borde vara självklart:
Att skapa sådana förutsättningar så att pedagoger på allvar
kan få vara professionella. En grundförutsättning för att skolan i framtiden
överhuvudtaget har ett existensberättigande i den föränderliga värld vi lever
i.
Den 5 oktober firas internationella
lärardagen. Redan nu vill jag därför tillägna - speciellt dem som dagligen
kämpar i min vardag, min verksamhet - men också alla andra pedagoger - en dikt
av Rose P. från Liberia:
Tack! Tack! Tack!
Jag är glad för att du var min lärare.Jag trivs under varje lektion som du har.Du inspirerar mig att drömma om arbete och att uppnå ett bra resultat.Din vänlighet fångar min uppmärksamhet.Varje dag planterar du ett frö av nyfikenhet och motivation.Att kunna, att växa, och att lyckas.Du hjälper mig att uppfylla min potential.Jag beundrar dig varenda dag ochJag vill bara tacka och säga att du är världens bästa lärare.
Robertson, C. (2004) Lärares lärande - ett kunskapsdrama i tre
akter. I Jernström, E., & Säljö, R.(red.) Lärande i arbetsliv och var dag. Jönköping: Brain Books.
Skolverket (2012) Kommunalt
huvudmannaskap i praktiken. En kvalitativ studie. Rapport 362. http://bit.ly/MWigH2
Smith, M. K. (2003) 'Michael Polanyi and tacit knowledge', the encyclopedia of informal
education. http://www.infed.org/thinkers/polanyi.htm